Katastrofen är ett faktum

Är så totalt genomledsen.
Chockad och besviken.


Jag vaknade en morgon
från en dröm jag hade
jag drömde att allt var en mardröm
men så är de inte


Jag Hatar Att Jag Älskar Dig Och Jag Älskar Dig Så Mycket Att Jag Hatar Mig



Men du - du lutade dig mot mig när du var svag, och jag hjälpte dig genom dan, jag var där för dig när du var ensam och jag var där för dig när du var ledsen



jag vet inte.. man kan göra hur många Håkanparaleller som helst.
Så säger han, men vad säger jag?

Jo jag säger
att mina rödgråtna ögon svider
min hals gör ont
mina kinder är våta
mitt huvud värker
å mitt hjärta känns uppätet inifrån.
Någon slår med en slägga i mitt huvud.
Vill ju bara blunda, men då ser jag så hemska bilder så jag önskar att jag aldrig ska sova igen.

Jag har försökt ge så mycket.
Jag har uppskattat allt så mycket.
Varför detta ovärdiga, nästan ociviliserade slut?
Varför såra mig?

Varför blir det alltid fel??